Jean-Baptiste Beranger, Quiddity, photography,
18 May-17 June 2017 

Cecilia Hillström Gallery is pleased to present the exhibition Quiddity with the photographer Jean-Baptiste Béranger. Over his career, Béranger has approached the photographic medium in an almost scientific manner. With a deep knowledge of all aspects of the photographic process and with a playful attitude, Jean-Baptiste Béranger challenges our perception in using the basic elements of photography in all stages of his work.

In his new project, Béranger has focused on shape, and by extension on space created and made visible by light. Light as a means of making something apparent, but still out of reach. Always in dialogue with the history of photography, Béranger continues to explore the indices of space through his work.

The exhibition title Quiddity refers to something’s whatness; the essence of an object. In this context, the philosophical term may refer to something beyond our consciousness but still present in its absence. One could argue that Jean-Baptiste Béranger visualize this notion with his works, bringing forth the magic once associated with photography in its very beginning.

Jonna Bornemark, philosopher and lecturer at Södertörn University, has written sentences forming the titles of selected works in the exhibition. In “Synliggjord reflektion är bruten reflektion” [A reflection made visible is a broken reflection] she explores the exhibition theme further by pinpointing the mechanisms of a reflection. A unique Duchampian box with miniatures of selected works will also be presented in the exhibition.

Jean-Baptiste Beranger,
Telles que sont les choses, photography,
16 May-15 June 2013

För att göra sina bilder isolerar Jean-Baptiste Beranger gärna någon aspekt av den fotografiska apparaten – ljus, lins, film, avtryck, spår osv. – för att se om den på egen hand kan ge upphov till fotografiska bilder, kameran förutan. När han så gör ett avtryck i snön (indexikalitet), är det redan en protofotografisk bild. När det i sin tur fotograferas av rör det sig egentligen om en form av åter-fotografering. Re-photography av pre- (eller egentligen proto-) photography, är Bérangers grej.Inte förväxla det här nu med liknande tankar, som t ex att fotot är en dödsmask, eller att andra konstarter kan vara fotografiska i kraft av sin indexikala teckenstatus. Beranger skulle nog säga att det tvärtom är dödsmasken som är fotografisk, och att fotografin är ett sätt att framställa bilder, inte tecken. Det i fotografin som pekar mot uråldriga avbildningaar tycks faktiskt inte ha exploaterats vidare hårt förrän för några år sedan när Hiroshi Sugimoto i en utställning drog indexikaliteten så långt att han presenterade fossiler såsom fotografiska konstverk från en tid långt innan mänsklighetens ens existerade. That’s the spirit!Men även i sin mest arkaiska form överskrider fotografin indexikaliteten åt alla håll. Béranger utgår t ex från en tanke väckt av camera obscura: om det räcker med ett hål i väggen till ett mörkt rum för att få fram en bild av utsidan, så är nog världen full av bilder som bara saknar hål. Tanken skenar – kan det finnas små bilder inuti porerna i mitt skinn? Kanske att den tanken också  föder ett begär som i Berangers fall – inbillar jag mig – är nära nog en besatthet: göra bilder som världen själv skulle kunna göra, få fram de bilder som den redan gör. Ett nog så samtida begär att komma åt det som är givet, allmän egendom, oberoende av människan och dessutom finns i obegränsade mängder. Det är ur det begärets synpunkt som en dödskalle med sina ögonhålor plötsligt ser ut som en naturlig bildframställningsapparat, en camera obscura.